Kapitel 3 Huset på Måsabacken

År 2004

Jag kom till huset den 3 juni 2004. Mäklaren tyckte inte det var lönt att jag åkte ut och tittade på det.  Men jag åkte ut till Igelösa och huset stod där i sommarvärmen med sitt stora valmade tak över kissgult målade asbestplattor och stank inpyrd rök som en gammal ingrodd ölpub. Egentligen var det förfärligt i allt sitt förfall, med en halvrutten farstu. Inte var det bättre inomhus med en läckande torrklosett. Huset ansågs inte beboeligt, men det fanns vatten inne från djupborrad brunn. Bakom huset faller trädgården ner i ett djupt dunkel under jättebokar och kirskålen låg som en grön saftig matta och dolde alla invånare därunder. En jättepopulation av vinbärssnäckor.  Östersjöns vatten har en gång svallat och gröpt ur strandbrinken. För att kunna odla, hade man byggt upp terrasser med sten, nedanför pumphuset som ligger inbyggt i slänten.

De ville ha 275 000 för huset, jag bjöd skämtsamt 120 000 och fick det för 130 000. Med stor förvåning, blev jag alltså ägare till ett obeboeligt hus, som inte ens gick att sova i, på grund av rökstanken i väggarna.

Resten av sommaren 2004,  hann jag inte se åt.  Jag minns knappt vädret. Varje kväll gick jag ut och lade mig i bilen. Framemot sensommaren åskade det ofta, minns jag, men jag sov tryggt i bilen.

Jag slet med att hinna få ett användbart kök före vintern. Rev ut allt, ända in på bara timmerstommen. Monterade ner den spruckna sönderbrända gjutjärnsspisen, så långt det gick och lyckades släpa ut den på backen.  Stena Metall kom och hämtade den gamla järnspisen med den stora lastbilen, med jättemagneten. Mycket liv för ingenting kan tyckas, men de hade vägarna förbi så att säga. Jag hann mura upp till en ny vedspis och installera den. Den skulle värma hela huset hade jag tänkt.

Natten till den första oktober kom frosten och iskylan trängde in i märg och ben. Jag kämpade några nätter, men jag frös så jag blev stel i hela kroppen och ansiktet blev som en köldmask. Det blev för kallt, jag var tvungen att flytta in i huset. Jag hämtade min säng som stod i Pukaberg och placerade den i rummet intill köket. Det var inget vackert slitet rum. Det var ett rum inpyrt av 50 års rökande efter två personer. Tillståndet var sådant här inne i huset att de få som kom på besök inte ville vistas härinne. Lite diskret föreslog de att vi kunde sitta ute.

Innan den första vintern tar ett järngrepp om mig här på fastigheten Igelösa, hinner jag riva ner den ruttna farstun som luktade ingrodd bajs och urin från den läckande mulltoan. Snickaren som jag lejde hann få upp en ny farstu, men hann aldrig isolera innertaket. När vinden låg på från norr i februari och det var minus 20 grader och vattnet frös, då kunde jag bara vara i köket och i ”sovrummet”. Vinden blåste rakt genom huset, genom den nya farstun, genom hallen, genom det andra rummet och så ut genom ”findörren”.  Porta-porttin som stod under trappan i hallen, blev kall som is och präntade in sin bittra kyla, i skinkorna när man satt där och huttra i skummet, under trappan. Jag duschar nere i pumphuset, som håller 4 grader varmt, under vintern och emellanåt är väggarna luddiga av frost. På sommaren hade jag plockat jag sniglar från tak och väggar innan jag duschade i pumphuset. En padda hade också flyttat dit in.

Inför den första vintern har jag kallvatten i köket, men köksavloppet fungerar allt sämre, ett hyfsat fungerande kök, samt värme från en ny vedspis samt en säng.

Med tanke på husets skick under den första vintern, fick jag inte bli sjuk, så jag åkte till Ljungbyholms sjukvårdcentral och tog en spruta mot höstinfluensan. Jag brukar aldrig få höstinfluensa, men tänkte nu, att jag inte ville riskera bli sjuk. Jag skulle inte tagit sprutan. Den gjorde mig sjuk i över ett halvår. Först blev jag sjuk av vaccinet, sedan fick jag influensan med hög feber, sedan tog det 3 månader att återhämta mig från influensan. Jag gick ner 8 kg, för jag kunde inte äta, allt smakade illa.

År 2005

Natten mellan den åttonde och nionde januari 2005, vandrar Gudrun rasande in över södra Sverige. På sina håll når Gudrun orkanstyrka, alltså när vindhastigheten överstiger 32,7 meter per sekund, eller 64 knop eller 118  kilometer i timmen. Orkaner finns på norra halvklotet och snurrar motsols. På södra halvklotet kallas dom för tyfoner och snurrar medsols.

Hela den natten sitter jag uppe och hör hur takpannorna flyger från taket, en efter en eller i gruppvis. Jag känner mig väldigt osäker på, hur detta gamla ruckel skulle klara anfallet västerifrån. Fönsterrutorna sitter lösa utan kitt. Rutorna bågnar oroväckande mycket, när vinden pressar på hårt mot husets västsida. Jag ställer persiennerna vågrätt, så att de kan hålla emot rutorna, hoppas jag. Huset ligger precis på kanten till slätten. Oskyddat sticker taket upp sitt stora, röda, brutna, tegeltak som ett huckle, över de låga kissgult målade asbestsklädda husväggarna.

Gudrun lyckas rycka upp en uthusdörr, som nu skriker ut sina plågor, pangar och dånar i väggen. Jag vågade inte gå ut och stänga den plågade dörren. Gudrun sliter och drar obarmhärtigt i den, tills den lossnar från sina fästen och slungas ner för slänten.  Genom fönstret ser jag hur den långsamt bryts ner, lossnar och försvinner ner bakom syrenerna. Därefter sliter Gudrun ut några plastsäckar och en zinkhink, som högljutt skramlar nerför slänten.

I södra Sverige blir 341 000 hushåll strömlösa. Vi klarade oss här längs bygatan i Igelösa konstigt nog. Men husen på andra sidan slätten, knappt två kilometer bort, släcktes ner. Jag ser när ljusen tvärt slocknar där borta.

Ringhals och Barsebäcks kärnkraftverk stängs, eftersom Gudrun slitit sönder elledningarna. Stora mängder salt, som vindarna fångat upp ur det skummande havet, strös över ställverket vid Ringhals som också stängs ner, eftersom ställverket kan skadas av kortslutningar, som saltets goda ledningsförmåga kan åstadkommer. Tåg-, buss- och färjetrafik står stilla i stora delar av Syd- och Västsverige. Gudruns raseri, sliter upp 75 miljoner kubikmeter skog i Götaland. Tre årsavverkningar, avverkas över en natt. Sedan far Gudrun vidare österut till Helsingfors. Den 9 januari konstaterar man att vattnet stigit 1,46 meter över det normala i Helsingfors. Då är det inte kul att bo strandnära, när vågorna också går höga.

Efter stormen Gudrun ökar alltså BNP, då jag som alla andra stormdrabbade inser vikten av förbättringar på huset. Samt alla samhällsfunktioner skall repareras. För min del, blev taket aktuellt på västra sidan. Pengarna räckte bara till ena sidan, ut mot väster och byvägen till. På försommaren 2005 kom min son över och hjälpte mig att lägga om taket, med nya fina tegelröda betongpannor. Nåväl jag lagade maten och servade Johan och hans far, som han lyckats övertala att hjälpa till.  Efter att en takduk av typ ”andasmaterial” lagts över takspånen, spikades ny läkt och två ton betong bars upp och fördelades, samt förankrades med spik. Nu ligger två ton betong på de gamla takbjälkarna. Bjälkarna har inte sagt ett knyst, inte ens ett litet knäpp hördes i protest. De tog på sig oket av betong,  att bära med värdighet och jag kan alltså känna mig trygg med två ton betong över mitt huvud. När även östsidan får nytt tak blir det alltså sammanlagt fyra ton rödmålad betong, som ett stort huckle över mig och över husets timmerväggar vars pissgult målade asbestsplattor lyser ända bort till Voxtorps försvarskyrka.

Det var först på senvåren 2005, som jag upptäckte ringduvorna. De satt där och småkuttrar ömsint, på någon synlig punkt. Antingen satt de på en synlig gren i eken, eller uppe på elledningen vid grannens hus. Jag lade märke till duvorna, när jag hämtade morgontidningen, vid den tiden då våren går över till försommaren. Just vid den tiden då temperaturen definitivt styr över mot sommaren. Ringduvorna sitter där och kuttrar trånsjuka i morgonsolen, gnuggar kärleksfullt näbbarna mot varandra och bryr sig varken om mig eller grannens katt, som dreglande stirrar på de båda fågelstekarna

Så fort snön smält undan i mars, står kirskålen redo att skjuta upp sina skott ur den svarta jorden, nere i trädgården. Små vitsippeliknande blad, doftande späda, goda att äta, men med en livskraft, som sätter skräck i vilken trädgårdsodlare som helst. Deras vita rottrådar ligger som en  väv under jorden, ner till 1 meters djup och suger kraften från alla andra växter.  Vid pumphuset, under de skyddande rödgröna Berginiabladen, har kirskålen kunnat smyga sig in i tysthet och växa sig tät och stark där. Detta år, tar de in på ytan och Bergenian får nu kämpa för sitt liv i rabatten, fast jag försöker hjälpa den att hålla stånd mot invasionen. Jag vet att Bergenian kommer att förlora, trots att den är mycket större, mycket kraftigare och borde kunna stå emot kirskålen. Men den viker undan och tynar bort fläckvis. Sakta förlora den sin plats i rabatten.  Så är det, kirskålen vinner och den är nyttig att äta. Den är en fin biotop, för de tusentals vinbärssnäckorna, som bor i den gröna växtmassan ovh ger fukt, skugga och mat till sniglarna.

Vinbärssnäckorna är grå oansenliga, men stora och kraftiga. Dessutom är de goda att äta med vitlök, sägs det. I min trädgård frodas och trivs alltså även dessa livskraftiga varelser, som tydligen lever här i stilla fridsamhet, i gott samförstånd med kirskålen. De två, hade tillsammans kunnat hålla mig vid liv, om jag hade blivit utan mat. Dessa två är som en gåva från herren, då hungern skulle sliter i mina tarmar, vid eventuellt nödår. Senare upptäckte jag, att dessa vinbärssnäckor, höll mördarsniglarna borta och därmed blev de mina vänner. De fick behålla sin biotop av kirskål, nere i trädgårdens dunkel. Så länge jag orkade, skulle jag med gräsklipparen upprätthålla den sköra balansen med hjälp av kirskålsbiotoper för vinbärssnäckans behov, för att hålla mördarsniglarna borta och för att kunna odla mina egna grönsaker. Så fick det bli. Jag kände inte för att leva på kirskål och vinbärssnäckor precis.

Sommaren 2005 klipper jag alltså ner kirskålen i trädgården, utom i de dunklaste vrårna och de är många. Det blir ett lyft för min själ, att slippa se denna täta gröna klorofyllmassa av högörttyp, som man knappt vågar gå i, utan stövlar. Nu har jag istället fått en vacker park under de väldiga bokarna, som poetiskt breder ut sina kronor, över den bortglömda forntida kustvägen, som går längst ner genom min trädgård. Jag får lust att slå armarna om de tjocka grå stammarna, för att de låter hälla sitt grönskimrande milda ljus över min hjässa, över blommorna på marken, över allt som lever och bor runt deras fötter. Det är ett lågmält, svalt ljus, som manar till stillhet och kontemplation. Jag bygger hastigt en liten bänk, vid den stora bokens fötter av gammalt tegel, som jag hittat i ett hörn av trädgården och lägger över en gammal handbilad timmerstock, som jag funnit uppe på loftet, i ena uthuset. Förvisso är den maskäten och trädammet ryker ur den, men kärnveden är hård och homogen.

Längs med hela kanten till trädgården stup, stretar höga syrener. Hösten 2005 sågar jag ner allt till häckar, så att ljuset kan komma ner i dunklet. Jag hör tydligt en suck av lättnad, genomfara alla de andra buskarna och träden där nere. Väldigt snart, ser jag hur det spritter till nere i mullen av glädje och våren 2006 glimmar gullregnen fulla av gula hängen och under dem skjuter irisen upp med sina blådimmiga blad. Framemot sommaren vecklar dessa komplicerade liljor ut sina sex kalkblad och står där stolta och raka, på sina kraftiga stammar under kjolarna på gullregnet. Ginsten for upp gnistrande gul, bakom uthuset på vårkanten, likaså jättekungsljusen sköt i höjden. Längst ner i trädgården kom först gullvivor, blåsippor och sedan kom liljekonvaljen runt den gamla brunnen. Några aklejor skjuter upp ur en av stenmurarna och alla de bortglömda rosorna, börjar ge sig till känna. Förvånat, efter en lång dvala vaknar de upp, försiktigt yrvaket, lite trevande framlockade av ljuset.

Den långa natten är till ända och ljuset är åter. Så ser de ut, med sina små röda huvuden, ynkliga på bräckliga stammar, men ändå vid liv och lysande röda. Välkommen lilla vän, säger jag till en liten kadmium röd ros, intill pumphuset. Kadmiumrött, en varm intensivt orangeröd färg, som man bör använda sparsamt i sina oljemålningar, sägs det. Rosen gräver jag upp och placerar i rabatten intill dörren. Där slår hon snabbt rot, grenar ut sig och blir i all hast, fler lysande kadmium röda rosor. Ack, vad denna vackra ros måtte ha längtat efter att få blomma.

Högsommaren blev riktigt het, det här året 2005. Ökentorkan fäste i gräset och blommorna tröttnade på att försöka blomma. Det blev bara knoppar. som inte orkade öppna sig. Det blev ingenting och ändå tog sig jättebalsaminen nere i trädgården, som jag satte i all hast.

Jag levde under mitt partytält under ekarna när dagen var som hetast. Bar ut och in på papper och skrivmaskin. Drack mitt morgonkaffe där och läste tidningen. Sedan blev det middag och ibland några glas vin. Det var inte många på besök. Det blev en ensam sommar, en konstig sommar.

Sommaren är nu på väg bort igen. Mörkret fångar in en bit av dagens ljus och gör den till sin tid, dygn efter dygn. Nu välver sig natthimmelen svart och stjärnorna har återigen blivit synliga. I dikesrenen står renfanan och blåklockorna, men de gula rapsfälten är bara en gråbrun torkad vegetation, som väntar på slåttern.

Tidiga morgnar, drar nu de feta grågässen och sädgässen in över fälten från maderna nere vid de saltbräckta stränderna.

Jag har satt eld i vedspisen och potatisen står på. Under sommaren har det varit svårt att gitta sätta eld i spisen, för att laga mat. Det blir ibland en kall fiskbullsburk på stående fot, kall makrill på burk och knäckebröd. Ibland upptinade rester, lika kalla dom. Lusten att göra varm mat, har liksom tyna bort under den gångna sommaren. Kanske är det den ensamma kampen med huset, som suddat ut mattiderna?  Jag äter, när jag är hungrig och då tar det för lång tid att sätta eld i vedspisen. Jag orkade liksom inte planera för maten och någon elspis har jag inte.

Klockan är nu snart halv fyra och potatisen är klar. Det regnar ute och det är skönt med spisvärmen. Den håller den råa fukten borta. Jag börjar bli trött på gråsuggorna som kommer in i rummen. Förra året hade en snigel förvirrat sig in, i det så kallade finrummet. Det är dock väldigt mycket spindlar i huset. Det är en rik artfauna av spindlar och det är ett gott tecken, sägs det. Huset är då ett friskt hus. Inget mögel, inget som är fuktigt och ruttet, men fuktigt måste det ju vara, eftersom både gråsuggor och sniglar tycks röra sig i huset. Men blindbotten ligger ju in faktum nästan i sanden, det såg jag när jag kontrollera under köket. Hur det ser ut under övriga delen av huset, vet jag inte.

Huset är byggt av liggande timmer som är ett ihopplock från ett annat timmerhus. Fast en timmervägg är rätt fin. Den står nu blottlagd i finrummet och visar sitt ursprung. Jag hittade den när jag rev ner plankväggen, för jag hade idé om att bygga toalett där. Det blev ingen toalett där. Huset har en gång varit en liten stuga och detta hus, har byggts upp runt den lilla stugan. Under tiden bodde familjen kvar, inne i det lilla huset. Han som gjorde det, skrevs in i folkminnets byhistoria. Det var grannen Bernt snett mitt emot, som berättade detta för mig.

Hösten startar tidigt i år. Redan i september kommer kylan och envisas med att ligga kvar. Sommaren är definitivt slut och regnen kommer. Den ena fronten efter den andra drar in över land. Löven blir aldrig riktigt lysande. Almlöven faller bruna och blir liggande ihopklibbade som ett brunt blankt golv. Det är ingen ide´, att försöka räfsa upp dem, de får ligga kvar under trädet. Jag petar ner några lökar av blåstjärnor under almen, men i övrigt bryr jag mig inte om trädgården. Jag försöker få färdigt köket med en ny vask och sedan vitmålar jag råsponten. Jag hinner också spika masonit på golvet och lägga in en plastmatta. Efter jag hade lagt på masoniten, blev det betydligt varmare inne i huset. Inför denna vinter, duschar jag fortfarande i pumphuset och porta-portin, fungerar fortfarande som toalett. Jag har grävt en djup grop nere i trädgården, där jag tömmer toaletten en gång i veckan. Det är lite tungt att bära ner behållaren. Förra vintern blev det rätt så halt, att gå nerför slänten.

I början på november, blir det helt stopp i köksavloppet. På ett sätt var det tur, att det händer nu och inte i vinter när marken är frusen. Efter att jag tömt den lilla brunnen till avloppet, inser jag, att det bara finns en sak att göra, att gräva upp runt brunnen och låta köksavloppet rinna ut bredvid brunnen. Ingen granne säger något. Det får vara så över vintern, det kunde inte hjälpas. Jag lägger över en presenning, som jag förankrar med flera stora stenar.

Jag eldar med spillved från Tvärskogs sågverk. 40 kubikmeter torr barrved, i diverse storlekar, som jag måste klyva och ibland såga i mindre bitar. Hela vedbon blir full av kåddoftande, ved och min spanska svartglaserade gjutjärnsspis med vackra mässingsbeslag slukar glupskt, den luftiga barrveden. När jag i vintern ligger i min säng, ser jag den gula elden fladdra över köket, det knastrar och sprakar tryggt. Värmen sprider sig genom rummen. När det är riktigt kallt, eldar jag också i min nya täljstenskamin, då fryser jag inte alls, även om dörren ut till finingången är tunn och dörrfönstret är enkelt. Jag hängde bara ett tjockt draperi, för dörren.

På nätterna hör jag tunga polska lastbilarna långsamt streta norrut på gamla E22, på väg mot Älvdalen. Ibland kommer de i långa kolonner.